Karl Andersson ska bli morfar till pyttelilla och underbara barnbarnet Betty. Han är så glad att han vill klättra upp i ett högt träd och ropa ut sin lycka. Han vill stå på händer och slå volter och bestiga höga berg. Men inget av det där kommer han att göra, han kommer inte ens att cykla lite fort på sin cykel. Man kan ju tappa balansen, snubbla, falla, bryta, vricka, stuka och sätta i halsen! Allt det där har Kalle lärt sig eftersom han levt ett långt och innehållsrikt liv.
Men Betty! Hon har inte levt ett långt liv alls. Hon vet ju ingenting. Hur ska hon lyckas akta sig för hårda bilar, höga träd, hiskeliga stup, hala isfläckar, vassa saxar och padd-nackar? Kalle är dessutom väldigt orolig för att han ska bli en tråkig morfar, han gillar ju mest av allt att väga och mäta saker. Sånt tycker väl inte barn är kul? Morfar Kalle beslutar sig för att ingen tid finns att förlora. Han måste omedelbart utbilda sig i allt som kan gå på tok och beger sig därför till barnens värld – förskolan.
